HSK 2019

Så var vårsäsongen över, såväl för min som lagets del. Det kan rentav vara så att min egen säsong kan läggas till handlingarna. Det är nämligen så att vi väntar vårt tredje barn, ett barn som kan komma vilken dag som helst nu. Något som innebär att hösten är oviss än så länge. Det kan förstås vara så att allt flyter på väldigt smidigt och att det går att komma loss en del på kvällarna även under höstsäsongen, men det kan likaväl vara så att familjelivet kräver min ständiga närvaro (i den utsträckning det går). Oavsett vad så kommer jag att följa HSK:s öde med stort intresse. 

Nu har det - hur det än blir framöver - blivit dags att summera fotbollssäsongen så här långt för egen del. 

 

 

 

Statistiken ljuger, det ska erkännas direkt. Sju matcher i division 4 framstår, med min träningsstatistik i åtanke, som ett bra facit för egen del. Det är det också, men man ska samtidigt vara medveten om att de sju matcherna endast genererade i tre matcher med speltid. Fyra 90-minutare på bänken således, inte något särskilt smickrande facit men å andra sidan roligare att vara med i matchtruppen och finnas där än att inte ens vara påtänkt för en plats i laget. 

Enda gången jag har varit riktigt irriterad över 90 minuter bänk är efter matchen mot Brynäs IF. Samtidigt som det väckte rejäl frustration och grinighet inom mig att inte få chansen i ett inhopp så var det ändå, med lite distans till den eftermiddagen på Strömvallen, fullt logiskt att inte byta in mig. Vi gjorde en kanoninsats, jagade kvittering och det fanns ingen anledning att plocka in en ytterback i det läget. Mot Åbyggeby FK blev det också 90 minuters bänknötande. Då var jag mer förvånad än arg över att inte få någon speltid. Vi låg tidigt i andra halvlek under med 1-4 och matchen var körd, vilket borde ha varit anledning nog att ge samtliga på bänken speltid. 

 

Mot Stensätra IF jagade vi ett segermål - som också kom till min enorma glädje vid sidan av planen - och i våravslutningen mot Norrsundets IF jagade vi också mål då vi med en man mindre ändå gick hårt för 2-2 i slutet. Inte heller då hade det varit särskilt logiskt att byta in en spelare som främst används i rollen som ytterback. 

 

Trots lite speltid och en för lagets del tuff start på säsongen finns det mycket positivt att ta med från den här vårsäsongen. Jag minns allt från den oerhörda glädjen när Carl Wikman klackade in segermålet mot Stensätra IF till den där träningen en småkall vårkväll på Strömvallen när undertecknad briljerade offensivt i en 2-vs-2-övning och lyckades göra tre mål. Allra bäst minns jag sista kvarten mot Ockelbo IF då undertecknad fick speltid när vi stängde butiken och säkrade en viktig 3-0-seger. Det var säsongens roligaste kväll hittills, i konkurrens med Stensätrasegern. 

Jag minns också flera andra lyckade träningsinsatser, rent generellt skulle jag säga att träningarna har gått bra för mig med flera riktiga toppar. Formmässigt och rent fysiskt har det känts positivt våren igenom.

Andra fina minnen är årets första vinst. Den togs överraskande, för många utomstående i alla fall, borta mot IK Huge. Undertecknad befann sig klart längre söderut än Kastvallen i Bomhus, nämligen nere vid Astrid Lindgrens värld, när Haga höll emot och klarade att hålla 2-1-ledningen under några nervösa slutminuter. Glädjen inom mig var inte mindre för att jag var på resande fot, tvärtom. Likt ifjol, när vi tog en extremt efterlängtad första seger (då först i tolfte omgången, nu i sjunde) mot Ockelbo när jag befann mig på Tjörn, fullkomligt bubblade glädjen inuti kroppen när slutresultatet nådde mig. 

Vi ska inte heller glömma försäsongen. Två matcher spelade jag då och två positiva insatser finns att ta med. Framför allt gläds jag åt 3-3 mot Storviks FF i DM. Inte för resultatet i sig, även om vi i slutändan vann på straffar (som sedermera inte räknades då vi och Storvik inte landade på samma målskillnad i grupptabellen), men för insatsen på flera sätt. För egen del var de 55 minuterna som jag spelade, i en högerbacksroll samt under några få minuter på vänsterbacksplatsen, riktigt lyckade. Flera rejäla brytningar, vältajmade glidtacklingar och några offensiva initiativ som föll väl ut(en fot med i vårt 3-2-mål samt ett snabbt inkast i förarbetet till 2-2 exempelvis). Som lag borde vi ha fått med oss tre poäng, men det var egentligen inte det viktigaste den här dagen. I stället var det roligt att se hur vi, med ett ungt och orutinerat samt till stora delar nytt lag, klev ut med en självklarhet och respektslöshet (i positiv bemärkelse) mot ett mer fysiskt och rutinerat Storvik. Att vi sent släppte in 3-3 var surt just då, men känslan efteråt var ändå till stora delar positiv. 

Även träningsmatchen, genrepet, mot samma Storvik på annandag påsk, var en match som går att bokföra på pluskontot. Det blev ett halvtimmeslångt inhopp i solskenet på Strömvallen, spel som vänsterback och vänstermittfältare, hårt jobb och framför allt några riktigt fina offensiva aktioner.

 

 

 

Att hoppa in vid 0-5-underläge, spela 0-3 och vara med och förlora med 0-8 svider givetvis. Och det rejält. Därmed glömmer jag, och hela laget skulle jag gissa, gärna den där regniga fredagskvällen på Hille IP när hemmalaget Hille IF förnedrade oss totalt.