HSK 2019

Långt innan 2019 avverkade sina sista timmar och övergick i såväl nytt år som decennium började undertecknad slipa på en summering och recension av säsongen för egen del. Nu, när 2019 har blivit 2020 och försäsongen drar igång om några dagar, ska så äntligen den här texten skrivas klart.

Den gångna säsongen, som snart har ebbat ur helt och fått se en ny ta vid, blev kortare än normalt för min del. Det då vi fick vårt tredje barn under sommaruppehållet, vilket innebar att tiden som lagts på träningar och matcher i stället ägnades åt familjen. Inte en enda träning gjorde undertecknad efter sommarvilan.

Redan före Julians ankomst var mitt träningssnitt lågt i jämförelse med hur det har sett ut tidigare under karriären, även om jag tränade på bra under försäsongen. Efter sonens födsel låg, som det redan nämnts, fokus på annat än att komma iväg och träna.

Mitt känslomässiga engagemang i HSK var däremot inte mindre. Många matcher följdes nervöst via appen och jag hade bra koll på vad som hände runt laget. När kvalet sedan skulle avgöras var nerverna rejält utanpå kroppen, men känslorna när slutsignalen gick och vi var i land med ett nytt division 4-kontrakt desto skönare. Jag minns också den korta promenaden, under den mörka hösthimlen, från Gavlevallen till bilen som en perfekt och känslosvallande avslutning på en säsong som ändå på sätt och vis i allra högsta grad varade ändå in i oktober.

Det här var första säsongen någonsin då det inte blev en enda match från start för min del. Endast tre inhopp i division 4, ytterligare fyra matcher på bänken samt två framträdanden på försäsongen är inga imponerande siffror. Trots det känner jag mig ändå delaktig och det finns dessutom en del positivt att ta med.

FEM UTROPSTECKEN SÄSONGEN 2019

Storvik x2
I DM och i genrepet inför seriepremiären mötte vi division 5-laget Storviks IF. Inga livsviktiga matcher, inga tillställningar som så många lär ha så många minnen från. För mig betyder Storviksmatcherna dock en del.

Den snöiga säsongspremiären på Jernvallens konstgräs gav årets första poäng och innehöll, för min del, ett 55 minuter långt inhopp som högerback under vilket jag var delaktig (med assistpoäng om det hade varit hockey) i två av våra mål, vann dueller och över lag gjorde en pigg insats.

När det var dags för genrep var snö och kyla utbytt mot strålandr sol och försommartemperaturer. Högerkanten var i sin tur utbytt mot den vänstra och spel på mittfältet.

Något större väsen av mig gjorde jag väl inte, men löste några trånga situationer fint samt var högst delaktig i vårt kanske bästa anfall (som resulterade i en jättechans) på hela matchen och i ytterligare ett par framstötar. Ett tämligen lyckat inhopp, sol, 1-0-seger - ibland behövs inte mer för att hamna på en topplista.

3-0 och tre poäng mot Ockelbo
Ett stabilt inhopp sista kvarten på högerbacksplatsen och säkra 3-0 till oss. Det bidrog till att göra den här junikvällen till en perfekt start på sommaren. Jag behövde inte göra allt för mycket, men stängde till kanten och kom in bra i press de gånger jag var inblandad i vår defensiv. Viktig vinst, tre riktigt sköna poäng och samtidigt gott att få vara på planen under en seger igen. 

 
Poängmatcherna
16 poäng in på kontot i år, 18 ifjol. Något bättre utdelning 2018 alltså, men faktum är att jag för egen del hade en bättre "poängsäsong" i år. Ifjol spelade jag faktiskt inte in en enda poäng, utan var bara med i förlustmatcher. Inget vidare facit... I år fanns jag bara med i matchtruppen i sju seriematcher, jämfört med tolv under fjolåret, men kunde på de matcherna bokföra sex poäng på kontot. Tre mot Ockelbo och tre mot Stensätra då jag förvisso spenderade 90 minuter på bänken, men ändå kunde känna mig mer delaktig i resultatet än i vinstmatcherna 2018.

Årsundainhoppet
Inhopp borta mot Årsunda och stora förluster, det har börjar bli ett mönster. Eller åtminstone en tendens till det. 0-6 våren 2017, 0-5 i år. Då ute i Årsunda, den här gången på VM-arenan i Sandviken, Jernvallens ena konstgräsmatta. Inga roliga resultat, men desto skönare då att ändå kunna ta med sig positiva insatser rent individuellt för egen del.

Träningarna
"Bra fart, vettiga övningar, tuffa dueller, intensitet och tunga fysmoment. Dessutom ett antal klart godkända insatser av mig på de där passen." Så skulle jag kunnat svara om någon bett mig recensera årets Hagaträningar rent generellt. Tack vare allt det ovan nämnda var många av de träningar som genomfördes riktiga höjdpunkter 2019.

 

SÄMST 2019 

Utspelade i regnet
Ösregn på Hille IP och ett hemmalag som fullständigt sköljde över oss inledningsvis. Från bänken såg jag Hille IF gå fram till 3-0 inom loppet av en kvart och så var den kvällen förstörd. Än värre skulle det bli efter paus, när resultatet rann iväg och undertecknad hade lämnat bänken för att för kvällen ta plats till vänster på mittfältet. Målen fortsatte att trilla in bakåt och även om vi ändå kämpade för varandra blev det en förnedrande 8-0-förlust. Min egen insats var inte heller den något att skriva hem om. Några bra aktioner, men också några bolltapp och tre insläppta mål med mig på planen - nej, det här var verkligen ingen rolig kväll.


Bitter uddamålsförlust
Under försommaren hade allt mer börjat falla på plats och vi hade plockat tre poäng mot såväl Ockelbo som Stensätra. Norrsundets IF väntade på hemmaplan, en uppgift som inte alls såg oöverkomlig ut även om motståndarna faktiskt hade nollat överlägsna Åbyggeby i en kryssmatch tidigare under våren. Det här blev en jämn match, men vi var i mina ögon var det bättre laget under i princip 90 minuter. Trots det, och trots att unge backen Tim Westholm höll sig framme och gjorde sitt första A-lagsmål (som betydde reducering till 1-2) åkte vi på en svidande uddamålsförlust. Den här gången var det inte bänkplatsen som sved mest, inte ens i närheten, utan det faktum att vi förlorade en match som vi borde ha vunnit sett till spelet.

Grinig på bänken
Den här rubriken baseras enbart på, och hamnar tack vare det på den här mindre angenäma listan, mina egna känslor. Matchen i sig, Brynäs IF på Strömvallens slitna konstgräs, var inte dålig från vår sida. Tvärtom. Vi förlorade med 1-0 och stod upp väldigt bra mot ett riktigt topplag. Vi kunde mycket väl ha tagit minst en poäng, det hade inte varit orättvist. Så för lagets del var det en av säsongens bästa insatser. Själv kunde jag dock inte bidra särskilt mycket då jag var förpassad till bänken i 90 minuter. Något som gjorde mig grinig och sur efteråt. Nu bet jag som oftast ihop, men inombords var frustrationen stor även om det förstås inte gick att klaga på lagkamraternas spel.

 

BÄSTA KÄNSLORNA 2019

Sent avgörande
Några dagar före Ockelbosegern inkasserades årets näst skönaste vinst, endast besegrad av den avslutande kvalvinsten. Det när 1-2 blev 3-2 och Carl Wikman snyggt klackade in segermålet med fem minuter kvar i det viktiga bottenmötet hemma mot Stensätra. Själv satt jag på bänken i 90 minuter men kände ändå så här:

Avgörandet i kvalet
En mörk, småkylig höstkväll en bit in i oktober var det dags för säsongens sista match - en riktig ödesmatch där division 4-platsen stod på spel. Efter 1-1 i bortamötet med Älvkarleby IK var vi 90 minuter ifrån nytt kontrakt. Det blev en pärs, för även om vi tog ledningen tidigt och sett till hela matchen ändå hade skaplig kontroll på läget var nerverna utanpå kroppen och det gick inte att slappa av i en sekund som åskådare. Åtminstone kunde inte jag det.

Det började egentligen tidigare under dagen, redan på jobbet gjorde nervositeten sig rejält påmind. Extra skönt då att få uppleva en 2-0-seger och få vara på plats när vi återigen klarade av ett mentalt rejält påfrestande kval. Känslan när slutsignalen gick och vi kunde fira tillsammans både på planen och i omklädningsrummet lite senare var fantastisk. Så mycket känslor, så mycket glädje och lättnad. Det var med väldigt lätta steg, samt med ett brett leende, som jag lämnade Gavlevallen och tog den korta promenaden bort till bilen den kvällen. 

 SÄSONGEN I SIFFROR