HSK 2019

Det vanligaste när ett fotbollsår är över och det har blivit dags att summera är att undertecknad slänger in rubriker som "bäst och sämst", "årets..." och så vidare. Den här gången blir det ett delvis annat upplägg. Vi tar oss igenom Hagaåret från start till mål, månad för månad, och stannar kanske till ibland med några listor, utropstecken och annat som är värt att nämna lite extra gällande årets säsong. 

Efter att ha säkrat kontraktet i en väldigt dramatisk kvalretur under hösten 2018 stod vi, när 2019 tog vid, inför en ny säsong i division 4. Under säsongen 2018 hade vi successivt tagit steg framåt, blivit allt bättre spelmässigt och mot slutet även fått allt mer utdelning när det gällde resultaten. Med andra ord borde förutsättningarna inför nästa säsong, den som skulle ta fart i januari i år, vara tämligen goda. Men riktigt så var inte fallet. 

I stället hade vi återigen, likt efter säsongen 2017 och det som då såg ut att vara en degradering från fyran till femman men som i slutändan landade i en gratisplats i division 4, tappat några tunga namn och hade en på pappret tunn trupp. I Tord Källström, Marcus Sundberg och Fredrik Forsling hade vi tappat tre rutinerade och stabila spelare, för att nämna några. Lägg där till Reine Schröder som visserligen ombads att söka sig en ny klubb och som inte alltid var den enklaste att samarbeta med, men som fotbollsmässigt tillförde stora kvaliteter, på minuskontot. Att fjolårets målvaktssensation, 17-årige Texas Andersson, välförtjänt fick chansen att gå till division 2-laget Valbo FF förbättrade inte direkt vårt läge.

 

Kvar fanns en trupp med utvecklingspotential, men som samtidigt såg oroväckande oprövad och tunn ut. Dessutom blev det bara en säsong i klubben för den i mina ögon väldigt skicklige tränaren Fredrik Boström. Han hamnade i Sandvikens IF och deras damlag, medan vi fick leta nya tränarnamn.

 

Ny på tränarbänken blev Björn Selnes, en Hagaprofil med många matcher i klubben sedan tidigare och närmast från tränaruppdrag i klubbens damlag. Vid sin sida fick han Jörgen Wikman som under 2018 varit länken mellan senior- och juniorsidan. De två skulle komma att göra ett riktigt bra jobb, men det skulle inte bli så värst enkelt från början.  

 

På pluskontot hade en del intressanta namn trillat in när vi drog igång i januari och fler välkomna nytillskott skulle komma under resans gång, vilket vi återkommer till. Samtidigt blev vi under våren av med viktige mittbacken Alexander Lindqvist som bröt ett ben i foten på en träning, nye Andreas Lind skadade knäet och ett par intressanta offensiva namn droppade av under försäsongen. 

 

Det var med andra ord ett Hagaström omgärdat av ganska många frågetecken som inledde säsongen på allvar när gruppspelet i DM drog igång. "Men några matcher ska vi väl kunna vinna i år i alla fall" som tränare Selnes sa delvis på skämt, men förmodligen med en del allvar också, efter en träning tidigare under vintern.

 

 

Under sin tid som tränare för HSK:s damlag spelade Selnes en del med trebackslinje i en 3-5-2/3-5-1-1-uppställning. Inledningsvis verkade tanken vara att spela så även med herrlaget, men det landade i stället i en 4-2-3-1-formation.

 

Selnes och Wikman var tidigt tydliga med att en ändring jämfört med 2018 var att spela med tre centrala mittfältare. Så blev också fallet. 

 

När det gällde själva spelsättet skilde det sig inte på något drastiskt sätt från fjolåret. Det som då i grunden var ett passningsorienterat sätt att spela fotboll, även on det skruvades lite på under året och utvecklades till ett lite rakare spelsätt, fanns i mångt och mycket kvar. Även om årets Haga inte direkt bjöd på någon tiki-taka, samt dessutom var mindre välsvarvat och intellektuellt än fjolårets upplaga, fanns där helt klart linjer i spelet och en ambition att verkligen spela fotboll. Det kryddades dessutom med en hel del individuell skicklighet.

 

Nedan ser ni en variant av årets elva, en startuppställning som inkluderar flera av de sent inkomna nyförvärven. Bland andra förre Dalkurdspelaren Eyyüb Erbek som inte hann spela så många matcher men ändå tillförde en hel del. Dock är det svårt att ta ut årets lag då omsättningen i startelvan har varit stor. En spelare som Carl-Fredrik Walderstedt är exempelvis en av dem med flest matcher under säsongen, men som spelat på ett antal positioner och är svårplacerad i elvan. Hursomhelst ger den här uppställningen en skaplig bild av hur laget har sett ut.

 

 

Viktor Andersson/Sam Naseem - Mikael Jansson/Erik Westholm, Lao Lopes, Niklas Olshage/Axel Harrysson, Schadrac Ngongo - Luke Hourd, Philip Amrollah/Calle Walderstedt - Abbe Abdulgadir, Eyyüb Erbek, Iskan Ahmed - Lucas Waldenbäck.

 

 

Snön föll ymnigt över Gävle med omnejd när det var dags att sparka igång tävlingsspelet med DM-match mot Storviks IF på Jernvallen i Sandviken. När snöandet hade börjat avta, konstgräset skottats och förutsättningarna för att spela fotboll till slut var någorlunda klev vi ut till match med en oprövad elva. Vi kom till spel med många unga spelare och ett långt ifrån samspelt lag.

Matchen slutade 3-3 efter att Storvik lite turligt lyckats kvittera sent efter en tappad boll från Hagamålvakten, klart störd av snömodden. Efter 90 minuter var det väl inte direkt så att man kunde se oss som något blivande topplag i division 4, men vi hade åtminstone fått med oss en del positiva besked:

* Flera av de unga, oprövade spelarna visade att de klarade av att möta ett fysiskt tufft motstånd och att steget till seniorfotboll inte var för stort.

* En som imponerade var Isac Järnberg (bilden) som var aktiv i sin yttermittfältsroll och stod för ett mål. 



* En annan av ynglingarna som klev fram var mittbacken Tim Westholm. Det var en spelare som flera av oss nog mer hade sett som en offensiv kraft på träningarna, med fin bollkontroll och bra skott, men nu spelade han på sin rätta position som mittback och var stabil rakt igenom. 

* Vi försökte verkligen spela fotboll trots ganska svårbemästrat underlag. Framför allt under första halvlek sökte vi ofta konstruktiva lösningar och höll bollen inom laget. Under en period efter paus blev vi för stressade och för ivriga att slå den avgörande passningen tidigt, men hittade sedan tillbaka allt mer till ett lugnare spel vilket vi också fick utdelning på och som var nära att ta oss till säsongens första trepoängare. 

* Vi jobbade hårt tillsammans som lag. 

* Och sist, men kanske inte minst, fick vi trots det sena kvitteringsmålet emot oss med en viss känsla av att vinna då vi vann den avslutande straffläggningen. Något som visserligen inte hade någon betydelse för utgången i gruppen i slutändan, men som ändå innebar ett positivt slut på en över lag optimistisk första insats 2019.  

 

 

Efter den där snöiga och relativt positiva starten på säsongen passerade en försäsong där det blandades och gavs från vår sida. Vi hann med att förlora med 10-0 i DM mot ett förvisso väldigt starkt Åbyggeby FK, vi besegrade premiärmotståndaren Storvik i ett returmöte i vad som var årets genrep inför seriepremiären, vi var ojämna men började ändå allt mer hitta någorlunda rätt i vår 4-3-2-1-uppställning samtidigt som spelare kom och gick under tiden som vi formade årets trupp och startelva. 

 

En del spelare tvingades, som redan nämnts, kasta in handduken tidigt på grund av skador och en del lämnade självmant av olika anledningar. Dessutom spenderade fjolårets skyttekung Lucas Waldenbäck, samt de tilltänkta förstärkningarna i form av hans bröder Tim Waldenbäck och Joel Waldenbäck stora delar våren utomlands på grund av jobb. De två sistnämnda spelade därefter bara någon enstaka match var innan jobbflytt till andra städer satte stopp för mer Hagaspel.

 

Om det hade slutat där, med många tapp och påfyllnad mest av egna juniorer (som gjorde det bra men ändå hade ett stort steg att ta) är det mycket som talar för att säsongen hade slutat i moll. Nu fick vi i stället se truppen fyllas på med kvalitet. Waldenbäck kom dessutom hem och började producera mål igen. Innan hans återinträde i laget hade vi dessutom fått in flera spännande spelare.

Bäst av alla nyförvärv var nog Schadrac Ngongo. Med meriter från spel i Kongos andraliga klev den vänsterfotade och såväl fysiskt starke som tekniske ytterbacken in och dominerade totalt. Utöver honom dök bland andra Valbobröderna Niklas Olshage/Patrik Olshage upp i backlinjen, kreative och samtidigt rivige Iskan Ahmed anslöt efter en kort sejour i Åbyggeby samtidigt som rutinerade, fysiskt tunge och bolltrygge Philip Amrollah kom från Gefle FC och löpstarke allroundspecialisten Mikael Jansson återvände efter en säsong i Norrsundet. Sist men inte minst kan offensive och poänggörande yttern Abbe Abdulgadir nämnas som fint tillskott. Senare under säsongen tillkom ytterligare några namn och konkurrensen ökade successivt.

 

 

Precis som under 2018 fick vi en riktigt tuff start på säsongen. Fullt så illa som året före, då vi hade elva raka förluster inledningsvis, var det visserligen inte. Inte ens nära. Men väl fem raka poänglösa matcher. I den sjätte omgången väntade IK Huge på bortaplan. En tuff match mot ett lag som vi haft väldigt svårt mot senaste åren.

Den här fredagskvällen i slutet av maj skulle det dock vara dags för en Hagavinst. Mål av Mikael Jansson och Abbe Abdulgadir samt en riktigt stark laginsats där alla slet hårt för poängen när hemmalaget tryckte på för en kvittering mot slutet såg till att HSK tog med sig tre poäng hem från Kastvallen.

 

Den fina insatsen mot Huge följdes visserligen upp av 1-4 borta mot Hofors AIF, men segern gav ändå en positiv effekt på sikt.

 

 

Efter Hoforsförlusten resulterade de tre kommande matcherna i sju poäng: 0-2 blev till 2-2 i derbyt borta mot Valbo FF, 1-2 vändes till seger mot bottenkonkurrenten Stensätra IF när Carl Wikman snyggt klackskarvade in 3-2 i 85:e minuten och en annan bottenkonkurrent, Ockelbo IF, besegrades med klara 3-0 hemma på IP.

 

Våren avslutades med två förluster, 0-4 mot överlägsna serieledarna (som sedan också vann serien enkelt) Åbyggeby och 1-2 mot Norrsundets IF. Det var dock förluster som ändå gav mersmak. 

 

 

 

Ser man bara till resultaten var det ingen större förbättring som skedde under hösten, men tillåter man sig att se det hela ur ett bredare, mer komplext, perspektiv stämmer rubriken bra överens med hur det såg ut under höstsäsongen.

 

Det dröjde visserligen till den femte höstmatchen, efter sommaruppehållet, innan den första trepoängaren kom. Men det var ändå uppenbart att Hagaström nu tog steg för steg i rätt riktning. 

 

Vi hade redan under våren varit bättre än Brynäs IF i mötet på Strömvallen, trots 1-0-förlust och gjorde nu ännu en gång en bra insats mot dem även om 1-0 i paus till sist blev till 1-3. Mot ett annat topplag, Årsunda IF, var vi en frisparkskanon med tio minuter kvar från 0-0 och en poäng. Dessutom fick Hille IF, som hade förnedrat oss med 8-0 på våren slita riktigt hårt för att vinna med 2-0 i returmötet.

 

Att poängen skulle börja trilla in när det behövdes som mest var därför ingen överraskning. 4-0 mot Hofors AIF och 5-2 mot Valbos andralag imponerade men var samtidigt ingen jättesensation för oss som följde laget noggrant.

 

 

Att vi trots det spelmässiga lyftet inte nådde fast mark var delvis en missräkning men ändå varken ologiskt eller något stort misslyckande. Truppen som avslutade säsongen var definitivt bra nog för att klara ett division 4-kontrakt, förmodligen även utan kval, men man ska samtidigt komma ihåg att den trupp vi hade när försäsongen drog igång var oprövad och att man i det läget med all säkerhet tagit en kvalplats om den hade erbjudits.

 

Nu väntade oavsett vad kval. Likt ifjol. Den här gången stod Älvkarleby IK i vägen för division 4-spel 2020. 

 

Första matchen såg ut att sluta med förlust, men viktige poängspelaren Iskan Ahmed kvitterade med några minuter kvar. Det innebar ett bättre utgångsläg inför returen, men mycket slit och en riktig nervpärs återstod.

 

I match 2, som avgjordes en höstkylig fredagskväll i mitten av oktober och på Gavlevallen i stället för ute i idyllen på IP. Vi tog ledningen tidigt på straff genom Schadrac Ngongo men Älvkarleby var inte alls ofarliga utan ställde till en del problem för oss i första halvlek, främst på fasta situationer där de var tunga. Allt eftersom växte vi dock in mer och mer i spelet. 

 

I slutet av första halvlek åkte såväl en av gästernas spelare som Abbe Abdulgadir ut. Det gynnade nog oss mest och efter paus kontrollerade vi matchen i princip totalt. Älvkarleby var visserligen fortsatt tunga på fasta, men vi ägde bollen och de skapade inte mycket.  De var dock nära att trycka in 1-1 på en hörna med knappa 20 minuter kvar, men vikarierande målvakten Patrik Lindqvist räddade och startade en omställning som Carl Wikman gjorde 2-0 på via en Älvkarlebyback. Lite turligt, men rättvist totakt sett och dessutom en fin omställning.

 

När slutsignalen sedan gick var det en blandning av lättnad och glädje. Ifjol kom vi som bekant tillbaka från underläge i säsongens sista halvlek och glädjen då var nog mer euforisk än nu. Samtidigt gick det inte att missa hur mycket äkta glädje det var hos Hagaspelarna när 2019 års säsong tog slut i skenet från strålkastarna på Gavlevallen. Nu vill man naturkigt nog helst undvika att hamna i ett negativt kval, men om man nu ändå ska göra det ska det verkligen avslutas så här.

 

. . . . . . . . . 

 

Vi förlorade visserligen hela sju av nio matcher under hösten, något som förstås inte imponerar, men det går ändå med bestämdhet att hävda att vi tog kliv framåt. Resultaten visade det inte, men prestationerna vittnade om att vi var och är på helt rätt väg.

 

Boström gjorde ett i mina ögon mycket bra jobb ifjol trots svaga resultat. Han är taktiskt kunnig och utvecklade oss gällande den taktiska biten. Med firma Selnes/Wikman vid rodret har vi också gjort många saker bra. Vi har hittat en trygghet i vårt spelsystem, skruvat lite på sättet att spela men inte gjort några större ändringar och jobbat vidare med att stärka grunderna. Nu har vi någit att bygga på till 2020. Förhoppningsvis gör vi det med till stora delar samma trupp och på så sätt dra stor nytta av den grund som nu har lagts.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 inspelade poäng, fyra fler än ifjol. 1.31 gjorda mål/match kontra 3.0 insläppta. Givetvis inte tillräckligt bra siffror, men tillräckligt för att undvika nedflyttning och bara fyra poäng från att slippa kvala. Bottenskiktet i tabellen var bättre i år än under 2018 då framför allt Järbo IF var en riktig slagpåse, klart svagare än Ockelbo IF nu.  Även Gävle GIK var ett sämre lag då än vad Stensätra IF och Valbo FF 2 var den här säsongen. Därmed blir det inte en rättvisande analys om man skulle dra slutsatsen att vi var bättre ifjol eftersom vi tog fler poäng då. Det berodde mer på de övriga lagens kvalitet, även om vi även då tog stora spelmässiga kliv framåt under division 4-årets gång.

När det gäller den individuella spelarstatistiken går det att konstatera att det räckte md "bara" åtta mål för att vinna skytteligan. Något som Iskan Ahmed gjorde. Samtidigt så hade vi inte mindre än 13 olika målskyttar och det finns mycket offensiv potential i flera spelare, även bland de som håller till längre ner i planen. Så gällande målskyttet borde vi ha mer att plocka fram nästa säsong.   

 

 

1 - Erik Westholm


Skytteliga, DM; 
1 - Carl Wikman

1 - Isac Järnberg

1 - Alexander Ödling


Skytteliga, division 4:
8 - Iskan Ahmed
4 - Schadrac Ngongo
4 - Lucas Waldenbäck
4 - Abbe Abdulgadir
1 - Teo Ryd
1 - Erik Westholm
1 - Niklas Olshage 
1 - Mikael Nilsson
1 - Mikael Jansson
1 - Philip Amrollah
1 - Carl Wikman
1 - Tim Westholm
1 - Eyyüb Erbek


Skytteliga, kval till division 4:
1 - Iskan Ahmed 
1 - Schadrac Ngongo

1 - Carl Wikman 

 

 
Vänsterbacken Schadrac Ngongo, som ni ser på bilden, blev helt logiskt och välförtjänt framröstad till årets guldfot. Strax bakom honom i omröstningen hittar vi två andra backar i form av Axel Harrysson och Tim Westholm.