HSK 2019

Lek med siffror säger en del när spelsystem kommer på tal. Trams, har jag tidigare svarat på det och ansett att ett spelsystem kan säga mycket om vilka roller spelarna intar på planen. Nu kan jag hålla med om att ett spelsystem långt ifrån säger allt om hur ett lag vill använda sina spelare samt att det handlar mycket om utgångspositioner som kan förändras mycket under matchens gång. Men samtidigt är det förstås så att det gäller för en tränare att hitta det system och de roller som passar den egna truppen allra bäst.

Vad det innebär för Hagaströms SK den här säsongen återstår att se.
Vi ska dock ta en titt på det och spekulera en del  nu.

 

Med Björn Selnes och Jörgen Wikman vid rodret stod det tidigt klart att fjolårets 4-4-2 inte skulle följa med till årets säsong. Till skillnad från Fredrik Boström, som i princip uteslutande använde 4-4-2 (bortsett några få matcher då det spelades olika former av 4-5-1) och ville ha ett tvåmannaanfall, deklarerade Selnes/Wikman att de ville ha tre centrala mittfältare. Det som de hade noterat under fjolåret var att vi egentligen var för dåligt tränade, naturligt nog då alldeles för många hade för svag träningsnärvaro, för att klara av att spela med två spelare centralt på mitten. De ville förekomma och förebygga eventuella svagheter där genom att använda tre centrala mittfältare. Därmed försvann 4-4-2 som alternativ.

 

Upp på tapeten gällande tänkbara spelsystem kom i stället främst 3-5-2 och 4-2-3-1. Det förstnämnda användes av Selnes när han tränade Hagas damer ifjol och det sistnämnda spelade Hagas juniorer med under ledning av Wikman.

 

Inledningsvis under försäsongen verkade tanken vara att vi skulle spela med trebackslinje. Efter hand har det dock svängt över till fyra backar och i de matcher som har spelats (Storvik, Åbyggeby, Avesta-Skogsbo) har vi startat med 4-2-3-1. Coach Selnes har benämnt det som 4-5-1, men vi använder tydligt en tia och två mer defensiva innermittfältare i grunden. Samtidigt ska den centrala mittfältstrean kunna vridas och rotera utifrån vem som är närmast motståndarnas bollhållare och vi kommer säkerligen få se även mer defensiva mittfältare som fyller på framåt. Det på samma gång som yttrarna lär få ta mycket defensivt ansvar då vi väntas vara tillbakapressade mot många lag. Så 4-2-3-1 kan bli 4-5-1, 4-4-1-1 och kanske 4-3-3/4-2-1-3 de gånger vi ändå förhoppningsvis får lite tryck framåt.

 

När vi tidigt på försäsongen hade ett spelarmöte nämnde Wikman, angående jobbet med spelarrekryteringar, att de var nöjda bakåt och framåt men ville stärka mittfältet. Då räknade man dock in spelare som Ahmed Rasheed, Denis Selimovic, Zackarias Kristoffersson och skyttekungen Lucas Waldenbäck i truppen. Den sistnämnde hoppas vi ansluter innan maj är över då han kommer hem efter jobb utomlands, men de tre andra är borta. På pluskontot räknas ett fåtal offensiva spelare (Valboförvärvet Andreas Lind är ändå en kvalitetsspelare som offensiv mitt) in tillsammans med en rad mer defensivt inriktade nytillskott.

 

Vi har många backar, främst centrala sådana, och defensiva mittfältare men färre alternativ framåt. I anfallsspelet kommer mycket handla om våra unga spelare. Nu ska inte ett för stort ansvar läggas på deras axlar, det vore inte rättvist, men likväl kommer flera av dem behöva kliva fram och ha en grym utvecklingskurva om vi ska ha någon chans att hänga kvar.

 

Den offensiv vi sitter på nu, med flera yttrar och få renodlade anfallare, passar bra för ett 4-2-3-1. Frågetecknet där gäller främst om vi har en tillräckligt bra nia för att få det att funka med en ensam anfallare. 

 

Centralt på mitten har vi många alternativ. Främst defensiva sådana, men samtidigt är flera av våra mer defensivt lagda mittfältare mångsidiga och kan axla flera roller. Där får vi ihop det även om vi ser baktunga ut.

 

Backlinjen då? Urvalet där ser, trots att lagkaptenen Alexander Lindqvist är långtidsskadad, ser faktiskt ut att vara bäst lämpad för spel med trebackslinje. Det finns många spelare som gärna spelar mittbackar samtidigt som flera av ytterbackarna även kan spela i en treback. Nu verkar det dock ändå bli en fyrbackslinje. Fördelen med det? Att alla är vana att spela i, eller med, en sådan. Vi är trygga i det och behöver inte lägga tid på att spela in ett nytt sätt att försvara. Ifjol startade vi med tre spelare i försvaret vid ett enda tillfälle, i en 3-4-3-uppställning. Det blev inte lyckat då och även om vi under ett par andra matcher ställde om till trebackslinje med positiv effekt som följd känns det rätt att välja tryggheten i en fyrbackslinje, även om vi har material för att använda tre centrala försvarare. Dessutom är en rad av våra mittbacksalternativ bekväma även i en ytterbacksroll och det finns också flera bra ytterbackar, mer lämpade för "vanliga" ytterbacksroller än wingbackspositioner.

 

MALL 1: Fjolårets defensiva grunduppställning

* 4-4-2 i grunden

* En forward droppar ner och stänger centralt

* Ytterback upp i press, yttermitt har ansvaret att täcka upp för ytterbacken